Avsked
Betraktelse vid skolavslutning, Hjo folkhögskola i juni 2010
Läsårets slut är här och det är dags att ta avsked av varandra. Det är viktigt med goda avsked. Det kanske vi inte tänker på. Det talas ju mycket om att det första mötet är viktigt. Och visst kan vi minnas hur spännande det var att träffa varandra första gången när vi försökte göra ett gott intryck. Sen har vi lärt känna varandra och nu är det dags att ta avsked. Och det är viktigt också!
Det goda avskedets förutsättning är att man tar sig tid till det. När det markeras som en högtid med sång och tal och flagghissning, tar vi oss tid. Vårt avsked börjar redan när vi förbereder oss. Som när jag skrev den här betraktelsen, eller när ni i kören övade inför avslutningen eller när vi alla valde vilka kläder vi skulle ta på oss denna dag. Vi behöver tid att vänja oss vid tanken att skiljas från andra och det är gott att ha en särskild avskedsstund som en yttre markering. Det är så lätt att bara rusa vidare i livet, att alltid vara ett steg före. I ett avsked får vi stanna upp, blicka tillbaka i tiden och blicka framåt.
När vi ser tillbaka möter vi dels goda minnen. De goda minnena kan göra oss tacksamma, vi kan vara glada för det vi fått. De goda minnena kan också göra oss sorgsna när vi inser att de tillhör det förgångna, vi får aldrig tillbaka den tid som gått. De mindre goda minnena kan vara smärtsamma. Vi kanske ångrar det vi gjort eller det vi missat. Vi kan ha en dålig eftersmak efter sånt som hänt. Men de smärtsamma händelser som vi lämnat bakom oss kan också fylla oss med lättnad, när vi har kommit över det svåra. Så finns det ofta en dubbelhet i känslorna som är knutna till det förgångna. Och på liknande sätt finns det en ambivalens inför framtiden. Framtiden, detta oskrivna blad, som också tillför känslor och tankar vid ett avsked. Ovisshet, ängslan, spänning, frihetskänsla… Ett tydligt avsked från det som varit kan hjälpa oss att verkligen gå vidare när det är dags. Den som inte tar ordentligt avsked kommer bära med sig det förgångna som en börda in i framtiden.
Vi har fått denna skolavslutningsdag för att ta ordentligt avsked: avsked av en plats, avsked av en period i vårt eget liv och framför allt avsked av människor. Det är ju vanligtvis våra relationer som fyller avskeden med störst laddning. Idag dyker minnesbilder upp om upplevelser vi gjort tillsammans, om gemensamma erfarenheter som vi fått. Och vi planerar fortsättningen: vilka kommer jag att hålla kontakten med? När ses vi igen, tro? Det är bra att stanna upp kring ett avsked som denna skolavslutning och ta sig tid att tänka och känna efter. Men även att hjälpa varandra till en tillbakablick som rymmer både tacksamhet och försoning och uppmuntra varandra till en tillförsikt inför framtiden.
I kyrkan har vi en god förebild också på detta område. Jesus var väldigt noga med att ta ordentligt avsked från sina lärjungar. De hade ju varit tillsammans både som lärare och elever och som vänner under ungefär tre år. Jesus antydde tidigt att de måste skiljas så småningom, och när avskedet kom nära så hade han ett långt samtal med lärjungarna. Dessutom firades en avskedshögtid, den sista måltiden. Denna måltid, nattvarden skulle fortsätta firas som en tillbakablick, ett minne av Jesus, som en tacksamhetens och försoningens måltid. Nattvarden är också riktad mot framtiden: den bär på hoppet om att ses igen, att få mötas en gång på den himmelska festen. Och fram till dess vill Jesus ge lärjungarna något av det viktigaste. Han säger: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
Det är ofta just friden man saknar i ett avsked. Jesus förberedde inte bara sina lärjungar på avskedet, han gav dem en inre, gudomlig frid mitt i den svåra separationen. En sån frid vill Jesus ge oss också under denna läsårsavslutning. Han uppmuntrar oss att tacksamt se tillbaka och försonas med tidens gång, med allt svårt vi varit med om, och han uppmuntrar oss att gå vidare. Han som är den uppståndne, ständigt närvarande medvandraren, går med oss genom livets alla skiften, han är den som finns kvar vid vår sida också efter alla våra avsked och säger: Min frid ger jag er. Känn ingen oro och tappa inte modet!
Läsårets slut är här och det är dags att ta avsked av varandra. Det är viktigt med goda avsked. Det kanske vi inte tänker på. Det talas ju mycket om att det första mötet är viktigt. Och visst kan vi minnas hur spännande det var att träffa varandra första gången när vi försökte göra ett gott intryck. Sen har vi lärt känna varandra och nu är det dags att ta avsked. Och det är viktigt också!
Det goda avskedets förutsättning är att man tar sig tid till det. När det markeras som en högtid med sång och tal och flagghissning, tar vi oss tid. Vårt avsked börjar redan när vi förbereder oss. Som när jag skrev den här betraktelsen, eller när ni i kören övade inför avslutningen eller när vi alla valde vilka kläder vi skulle ta på oss denna dag. Vi behöver tid att vänja oss vid tanken att skiljas från andra och det är gott att ha en särskild avskedsstund som en yttre markering. Det är så lätt att bara rusa vidare i livet, att alltid vara ett steg före. I ett avsked får vi stanna upp, blicka tillbaka i tiden och blicka framåt.
När vi ser tillbaka möter vi dels goda minnen. De goda minnena kan göra oss tacksamma, vi kan vara glada för det vi fått. De goda minnena kan också göra oss sorgsna när vi inser att de tillhör det förgångna, vi får aldrig tillbaka den tid som gått. De mindre goda minnena kan vara smärtsamma. Vi kanske ångrar det vi gjort eller det vi missat. Vi kan ha en dålig eftersmak efter sånt som hänt. Men de smärtsamma händelser som vi lämnat bakom oss kan också fylla oss med lättnad, när vi har kommit över det svåra. Så finns det ofta en dubbelhet i känslorna som är knutna till det förgångna. Och på liknande sätt finns det en ambivalens inför framtiden. Framtiden, detta oskrivna blad, som också tillför känslor och tankar vid ett avsked. Ovisshet, ängslan, spänning, frihetskänsla… Ett tydligt avsked från det som varit kan hjälpa oss att verkligen gå vidare när det är dags. Den som inte tar ordentligt avsked kommer bära med sig det förgångna som en börda in i framtiden.
Vi har fått denna skolavslutningsdag för att ta ordentligt avsked: avsked av en plats, avsked av en period i vårt eget liv och framför allt avsked av människor. Det är ju vanligtvis våra relationer som fyller avskeden med störst laddning. Idag dyker minnesbilder upp om upplevelser vi gjort tillsammans, om gemensamma erfarenheter som vi fått. Och vi planerar fortsättningen: vilka kommer jag att hålla kontakten med? När ses vi igen, tro? Det är bra att stanna upp kring ett avsked som denna skolavslutning och ta sig tid att tänka och känna efter. Men även att hjälpa varandra till en tillbakablick som rymmer både tacksamhet och försoning och uppmuntra varandra till en tillförsikt inför framtiden.
I kyrkan har vi en god förebild också på detta område. Jesus var väldigt noga med att ta ordentligt avsked från sina lärjungar. De hade ju varit tillsammans både som lärare och elever och som vänner under ungefär tre år. Jesus antydde tidigt att de måste skiljas så småningom, och när avskedet kom nära så hade han ett långt samtal med lärjungarna. Dessutom firades en avskedshögtid, den sista måltiden. Denna måltid, nattvarden skulle fortsätta firas som en tillbakablick, ett minne av Jesus, som en tacksamhetens och försoningens måltid. Nattvarden är också riktad mot framtiden: den bär på hoppet om att ses igen, att få mötas en gång på den himmelska festen. Och fram till dess vill Jesus ge lärjungarna något av det viktigaste. Han säger: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet.
Det är ofta just friden man saknar i ett avsked. Jesus förberedde inte bara sina lärjungar på avskedet, han gav dem en inre, gudomlig frid mitt i den svåra separationen. En sån frid vill Jesus ge oss också under denna läsårsavslutning. Han uppmuntrar oss att tacksamt se tillbaka och försonas med tidens gång, med allt svårt vi varit med om, och han uppmuntrar oss att gå vidare. Han som är den uppståndne, ständigt närvarande medvandraren, går med oss genom livets alla skiften, han är den som finns kvar vid vår sida också efter alla våra avsked och säger: Min frid ger jag er. Känn ingen oro och tappa inte modet!