”Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er!” (1Pet 5:7 Svenska Folkbibeln)
1. Gud bevarar oss... Detta bibelord från morgondagens episteltext är ett riktigt skönt evangelium. Det är ett budskap man kan skriva på bibelordslappar att ha som bokmärke eller som påminnelse i plånboken. Det sammanfattar Guds attityd mot oss, ger uppmuntran och skänker tröst. Det handlar om barnets tillit gentemot en kärleksfull och ansvarstagande förälder. Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er! Det uppmanar inte bara till att dela bekymmer, inte bara till att be om hjälp, utan att kasta allt som bekymrar en på den som kan bära allt. Det är en helig bekymmerslöshet som den som har Gud som sin Far kan få leva i. Kanske minns du bekymmerslösa dagar i din barndom där föräldrar eller mor- och farföräldrar tog hand om allt, långa sommarlov där man levde i ett evigt nu. Hände det något jobbigt, tog de vuxna hand om det och man kunde fortsätta sin bekymmerslösa tillvaro. Jesus hänvisar till denna livsinställning, denna tro på Guds omsorg också i Bergspredikan: Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga. (Matt 6:34) Aposteln Petrus som står bakom Första Petrusbrevet har själv skolats av Jesus i en sån livshållning. Han tog ofta saker i egna händer och skulle ordna saker på egen hand, men fick inse att det var bättre att lämna över till Jesus. Jesus hade bättre koll och full omsorg om sina lärjungar. Petrus hade fått smaka på Guds bevarande kärlek i Jesus Kristus. Men Petrus blev inte bevarad från svårigheter. Jesus förutsade att han skulle föras dit han inte ville. Petrus skulle så småningom lida martyrdöden.
2. ...oftast inte från bekymmer... Gud bevarar de sina. Gud besparar oss inte bekymmer. Detta betyder en spänning i allt kristet liv. En spänning som måste finnas om vi ska tala sant om våra liv. Var dag bär på plågor. Det finns bekymmer, annars hade vi inte behövt uppmaningen att kasta dem på Gud. Hade vi kunnat övervinna våra bekymmer själva, så hade vi inte behövt någon som har omsorg om oss. Första Petrusbrevet är skrivet till församlingar i Mindre Asien där de mötte motstånd som kristna från sin omgivning och från myndigheternas sida. Det handlade i detta fall inte om stora förföljelser och utrensningar som skulle komma senare i Romarrikets historia, utan om förtal och anklagelser. Kanske sådant som börjar förekomma även i Sverige i vår tid. När bekymmer och lidanden hopar sig så får vi lätt problem också med vår tro. När saker går lätt och smärtfritt, så tror vi ofta att vi är på god väg. Men när vi får motgång så frågar vi oss om Gud är med oss, vi upplever att det onda har tagit överhanden. Gud griper inte in så mycket som vi önskar. Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er! Detta bibelord blir riktigt utmanande när det stora lidandet slår till. När vi hamnar i en situation där livet rämnar, när mörkret sluter sig omkring oss som ett svart hål, när vi inser att saker och ting inte kommer att ordna sig. När vi måste växa upp från en bortskämd barnatro, en tro på att livet med Gud betyder världslig framgång. Egentligen vet vi alla att kristen tro inte betyder ett trevligt, bekymmerslöst liv. Kärnan i kristen tro är inte fina högtider i kyrkan och mysiga fikastunder i församlingshemmet. Lidanden hör till livet, inte minst det kristna livet. Visst blir det tydligt också vid en sån här återträff när vi ser tillbaka på våra år. Det är en livslögn att livet skulle vara lätt. Livet är svårt! Lidande hör till. Och det utmanar vår gudsrelation. Det utmanade de kristna i Mindre Asien och därför var det viktigt att Petrus skickade sitt själavårdande brev till dem, där han faktiskt talar om lidandet i varje kapitel. Det är inte konstigt med motgång, det hör till det kristna livet, lidandet betyder inte avstånd från Gud, tvärtom kan det till och med finnas något gott, en salighet i lidandet. Vem kan göra er något ont om ni arbetar för det goda? Om ni också får lida för rättfärdighetens skull är ni saliga. (1Pet 3:13)
3. ...men genom alla bekymmer. Här döljer sig orsaken till att vi trots allt kan kasta alla våra bekymmer på honom. Inte för att vi tror att han tar ifrån oss alla bekymmer, utan för att vi litar på att han bevarar oss genom alla bekymmer. Det finns en Gud och han har omsorg om oss! Vi får lita på det, vi får vila i det, som barnet litar på sin goda förälder. Men det är inte en Gud som lyfter oss ut ur en värld full av bekymmer, utan en som kommer ner till oss och delar smärtorna och nöden. Det förändrar synen på våra bekymmer. Guds närhet i Jesus Kristus ger perspektiv på våra jordiska svårigheter. Korset är rest mitt i vår mörka värld: vilket visar att Gud är med oss också i den mörkaste dal, i dödsskuggans dal. Och det är inget som Gud gör lättvindigt. Våra bekymmer bekymrar honom. Kasta alla era bekymmer på honom, för han bekymrar sig om er! Så kan det också översättas, för det är i grunden samma ord som används för våra bekymmer och Guds omsorg. Som förälder får man ofta påminnelse om att det inte bara är en fröjdefull uppgift att ta hand om barnens bekymmer. Ändå vill vi att de ska vända sig till oss med alla sina bekymmer. Så förstår vi att Gud inget hellre vill än att vi ska komma och kasta alla våra bekymmer på honom. Han bekymrar sig ju redan över allt detta. Vi får komma och dela med honom alla våra tillkortakommanden, våra svagheter, vår synd. Vi får komma med våra bekymmer över våra medmänniskor. Bekymmer över tillståndet i våra församlingar, vår kyrka får vi kasta på honom, och även det bekymmersamma tillståndet i samhället och på olika håll i världen. Och allt detta bär han redan på sitt hjärta, för allt har redan burits på korset. Kristus lider med oss, vilket betyder att vi också lider med Kristus och det betyder i sin tur hopp: Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras. (1Pet 4:13) Korset är också hoppets tecken, det tomma korset visar på uppståndelsen, på att Guds härlighets ljus har segrat över allt mörker. Vår livsväg går i Jesu efterföljd genom mörker till ljus. Genom bekymmer men alltid med Guds omsorg. Mitt i svaghet och utsatthet men med Guds kraft och ledning. Ingen kan tvinga oss bort från det goda. Att fortsätta göra det goda trots allt, även under lidande och motstånd, det är ett av det kristna livets hemligheter, styrkan i svagheten. Det är bara möjligt om vi vilar i Guds omsorg, om vi inte försöker bära våra bekymmer själva. Och hur vi uppträder med våra bekymmer kan också bli ett vittnesbörd för andra. När vi kastar våra bekymmer på Gud upptäcker också andra hans omsorg.
Till sist några tankar om hur vi kastar våra bekymmer på Gud: 1. Genom bön. Gud tål att kastas på. Vi kan klaga, vi kan brottas, det stärker bara vår relation i längden, och är därmed gott för oss. Låt oss därför ta oss tid till regelbunden bön så att bekymren inte samlas på hög, utan vi ger Gud möjlighet att ta över våra bekymmer. Han kommer att göra det på något sätt. ”Varje dags bekymmer vill han bära, han som heter både kraft och råd.” 2. Genom själavård. Det är en förmån att få ha själavårdande samtal med en kristen vän eller själavårdare, där vi får kasta ur oss alla bekymmer. Vi behöver dessa skyddade samtal där vi får vara i centrum för Guds omsorg. Vi behöver dem regelbundet så att vi kan sortera våra vardagsbekymmer, våra bekymmer i relationer och i tjänsten. När vi får bearbeta det svåra så kan de användas i det godas tjänst i stället för att tynga ner oss och hindra vår frimodighet. 3. Genom gudstjänstfirande. I gudstjänsten får vi ta till oss Guds omsorg så påtagligt i hans tröstande ord och i hoppets måltid. Där blir vi burna av gemenskapen, i den gemensamma lovsången, i kyrkans förbön eller den personliga förbönen, i fridshälsningen vi delar, i samtalet efteråt. Vi som förbereder och leder gudstjänster behöver tänka på att gudstjänsten ska uttrycka Guds omsorg! Och vi påminns om att Gud också vill använda oss för att bära varandras bördor, när vi delar våra bekymmer. Så vill Gud idag och på nytt och på nytt sända ut oss med ny kraft att möta det som kommer, med löfte om att bli bevarad genom alla bekymmer.
Ett löfte som också avslutar Första Petrusbrevet: Men om ni nu får lida en kort tid skall Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, upprätta er, stödja er och ge er fasthet. Hans är makten i evighet, amen. (1Pet 5:10-11)