Del av något större
Betraktelse vid skolavslutning, Hjo folkhögskola i juni 2014
Ibland tror vi att vi skriver vår egen historia. Och att det mesta handlar om oss själva. Men om du tänker tillbaka på det gångna läsåret på Hjo folkhögskola, så har det inte bara handlat om dig. Du har varit del av något större. Visst har vi varit olika individer som levt sida vid sida, visst har vi verkat i vår egen roll i våra enskilda uppgifter. Men vi har varit mer än individer. Vi har varit tillsammans. Vi har varit del av en gemenskap. En gemenskap är mer än summan av individer. En individ blir till i gemenskap. Utan gemenskapen hade vi inte klarat oss, inte överlevt. Vi har varit del av gemenskapen. Du har varit del av något större. Du är den du är idag på grund olika grupper som har format dig. Du står här idag för att du har varit en del av gemenskapen på Hjo folkhögskola. Vi har en gemensam historia. En historia som har satt sina spår i våra liv. Du skriver inte historien själv. Vi har gestaltat vår historia tillsammans.
Idag är det lätt att ta bilder, att spara dem i mobilen, att bära med sig dem i fickan. Så bär vi med oss varandra. Bilder av klassresor och utflykter, bilder av gemensamma konserter och utställningar, bilder av kompisar tillsammans på internatet eller i klassrummet. Bilderna blir minnen som vi bär med oss. Vi bär med oss varandra, också på ett djupare plan. Vi bär med oss andras ord, andras sätt att uttrycka sig och bemöta oss, som har påverkat oss, som har format oss vare sig vi minns det eller inte. När vi har tillhört en grupp så har det betytt en vana och en trygghet. Det har varit vår livsstil ett tag. Det är därför vi blir ledsna när vi måste skiljas från varandra. Saknad betyder att perspektiv går förlorade. Personliga perspektiv som inte finns någon annanstans. Vi kommer minnas hur Pelle ställde frågor och hur Stina kommenterade saker, hur Olle kunde bli upprörd och vilket härligt skratt Astrid hade. När vi skils går perspektiv förlorade.
Skolavslutning betyder att vi lägger ett kapitel bakom oss. Ett kapitel i vår historia är färdigskrivet. Det kan vi inte ändra på. Vi måste acceptera det som har varit, acceptera det som en del av vår historia, som en del av oss själva. Många avsnitt kan vi bevara i tacksamt minne och gärna återvända till i våra tankar. Andra avsnitt skulle vi helst stryka. Men de är också delar av historien, del av vårt liv. Allt har format oss. Vi är kloka människor om vi lär oss av alla avsnitt i vår historia. Och vi är kloka människor om vi förstår att det inte bara handlar om oss själva. Vi är del av något större. Vi har blivit formade av våra möten av de gemenskaper som vi har tillhört.
Det fanns två bröder för länge-länge sen: Kain och Abel. Kain blev arg på sin bror, överföll honom och dödade honom. Då frågade Gud Kain: "Var är din bror Abel?" Han svarade: "Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?" (1Mos 4:9) Vilken fråga! Självklart skulle han ta hand om sin lillebror! Det handlade ju inte bara om Kain. Han var del av något större. En familj. En familj som Gud hade en tanke med. En gemenskap som ingick i Guds stora berättelse om människan och världen. Vilken tragedi när människor inte tar hand om varandra! Det leder till splittring, det leder till sorg och undergång. Lyckligtvis sände Gud sin son Jesus för att bli den bror som vi människor saknar. En bror som självklart svarade ja på frågan: "Ska jag ta hand om dessa människor?" Självklart gjorde han det. Alla han mötte. Också när det kostade på.
Vi har möjlighet att göra som han! Vi har ju människor omkring oss, vi är del av en gemenskap. Du ingår också i Guds världshistoria. Gud håller alltid reda på var och en. Han frågar efter oss personligen. Han har gett oss till varandra som gåva och ansvar. Ett avsnitt är slut nu när läsåret slutar, men historien stannar aldrig, Gud har nya avsnitt i beredskap åt dig, så länge du lever. Den historien blir fattig och tråkig om den bara handlar om dig, men den blir rik och spännande om du tar hand om din bror och syster, dina medmänniskor som du möter. Om ni låter er formas och berikas tillsammans. När vi har lärt av historien och vet vad som är tanken med berättelsens fortsättning då kan vi leva ett meningsfullt liv. Må Gud hjälpa oss att lyssna in hans goda tankar med oss så att vi kan fortsätta att leva meningsfulla och kärleksfulla liv tillsammans med varandra!
Ibland tror vi att vi skriver vår egen historia. Och att det mesta handlar om oss själva. Men om du tänker tillbaka på det gångna läsåret på Hjo folkhögskola, så har det inte bara handlat om dig. Du har varit del av något större. Visst har vi varit olika individer som levt sida vid sida, visst har vi verkat i vår egen roll i våra enskilda uppgifter. Men vi har varit mer än individer. Vi har varit tillsammans. Vi har varit del av en gemenskap. En gemenskap är mer än summan av individer. En individ blir till i gemenskap. Utan gemenskapen hade vi inte klarat oss, inte överlevt. Vi har varit del av gemenskapen. Du har varit del av något större. Du är den du är idag på grund olika grupper som har format dig. Du står här idag för att du har varit en del av gemenskapen på Hjo folkhögskola. Vi har en gemensam historia. En historia som har satt sina spår i våra liv. Du skriver inte historien själv. Vi har gestaltat vår historia tillsammans.
Idag är det lätt att ta bilder, att spara dem i mobilen, att bära med sig dem i fickan. Så bär vi med oss varandra. Bilder av klassresor och utflykter, bilder av gemensamma konserter och utställningar, bilder av kompisar tillsammans på internatet eller i klassrummet. Bilderna blir minnen som vi bär med oss. Vi bär med oss varandra, också på ett djupare plan. Vi bär med oss andras ord, andras sätt att uttrycka sig och bemöta oss, som har påverkat oss, som har format oss vare sig vi minns det eller inte. När vi har tillhört en grupp så har det betytt en vana och en trygghet. Det har varit vår livsstil ett tag. Det är därför vi blir ledsna när vi måste skiljas från varandra. Saknad betyder att perspektiv går förlorade. Personliga perspektiv som inte finns någon annanstans. Vi kommer minnas hur Pelle ställde frågor och hur Stina kommenterade saker, hur Olle kunde bli upprörd och vilket härligt skratt Astrid hade. När vi skils går perspektiv förlorade.
Skolavslutning betyder att vi lägger ett kapitel bakom oss. Ett kapitel i vår historia är färdigskrivet. Det kan vi inte ändra på. Vi måste acceptera det som har varit, acceptera det som en del av vår historia, som en del av oss själva. Många avsnitt kan vi bevara i tacksamt minne och gärna återvända till i våra tankar. Andra avsnitt skulle vi helst stryka. Men de är också delar av historien, del av vårt liv. Allt har format oss. Vi är kloka människor om vi lär oss av alla avsnitt i vår historia. Och vi är kloka människor om vi förstår att det inte bara handlar om oss själva. Vi är del av något större. Vi har blivit formade av våra möten av de gemenskaper som vi har tillhört.
Det fanns två bröder för länge-länge sen: Kain och Abel. Kain blev arg på sin bror, överföll honom och dödade honom. Då frågade Gud Kain: "Var är din bror Abel?" Han svarade: "Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?" (1Mos 4:9) Vilken fråga! Självklart skulle han ta hand om sin lillebror! Det handlade ju inte bara om Kain. Han var del av något större. En familj. En familj som Gud hade en tanke med. En gemenskap som ingick i Guds stora berättelse om människan och världen. Vilken tragedi när människor inte tar hand om varandra! Det leder till splittring, det leder till sorg och undergång. Lyckligtvis sände Gud sin son Jesus för att bli den bror som vi människor saknar. En bror som självklart svarade ja på frågan: "Ska jag ta hand om dessa människor?" Självklart gjorde han det. Alla han mötte. Också när det kostade på.
Vi har möjlighet att göra som han! Vi har ju människor omkring oss, vi är del av en gemenskap. Du ingår också i Guds världshistoria. Gud håller alltid reda på var och en. Han frågar efter oss personligen. Han har gett oss till varandra som gåva och ansvar. Ett avsnitt är slut nu när läsåret slutar, men historien stannar aldrig, Gud har nya avsnitt i beredskap åt dig, så länge du lever. Den historien blir fattig och tråkig om den bara handlar om dig, men den blir rik och spännande om du tar hand om din bror och syster, dina medmänniskor som du möter. Om ni låter er formas och berikas tillsammans. När vi har lärt av historien och vet vad som är tanken med berättelsens fortsättning då kan vi leva ett meningsfullt liv. Må Gud hjälpa oss att lyssna in hans goda tankar med oss så att vi kan fortsätta att leva meningsfulla och kärleksfulla liv tillsammans med varandra!