Det fungerar!
Betraktelse vid skolavslutning, Hjo folkhögskola i maj 2005
Det fungerar igen! Träden grönskar, blommorna slår ut. Allt fungerar även denna vår. Det finns jord, vatten, luft. Temperaturen stiger, fotosyntesen sätter igång. Naturens kretslopp går vidare, och vi får leva mitt i den. Hade det varit lite annorlunda, hade det inte fungerat: om jordaxeln haft en annan lutning, om jorden varit närmare solen eller längre ifrån, om universums expansionshastighet varit en miljondel snabbare eller långsammare: vi hade inte levat, inte funnits till… Och man kan räkna upp många fler saker. Allt stämmer för att Du och jag skall leva och finnas här under träden vid Vättern denna morgon.
”Det är så man blir lite religiös.” – kan vissa säga när de betraktar naturen och inser hur allt fungerar och hur små marginaler allt hänger på. Ja, även vetenskapsmän kan få religiösa upplevelser, både när de tittar i mikroskop och i stjärnkikare. Linné lär ha sagt att han läste i Guds bilderbok, när han forskade i naturen. Själv tycker jag det är helt osannolikt att allt liv skulle ske av sig självt, utan orsak, utan mening. Det måste finnas en Gud; och inte vilken Gud som helst, utan en mycket mäktig och oändligt klok Gud som dessutom har sinne för skönhet. Och denne Gud verkar älska människan väldigt mycket – han tycks faktiskt ha skapat hela universum in i minsta atom för att vi skall kunna leva här på jorden. Konstigt, tycker vissa. Vilken slösande rikedom av kärlek, tänker jag.
Människor över hela jorden har i alla tider anat denne Gud och försökt få kontakt med Gud på olika sätt. Religioner, filosofier och andra vetenskaper har utvecklats utifrån denna längtan. Människan söker efter livets ursprung ofta vid gränserna för tillvaron: i urtidens fossillager eller i universums krökta rum.
Vad gör då Gud?! Om han ville ha kontakt med sin skapelse, människan, skulle han leka kurragömma i gränslandet av vår tillvaro? Knappast. Hur möter man människan enklast? Ansikte mot ansikte, i samtal, på hennes språk. Självklart är det så Gud gör. Både enkelt och ofattbart. Han kommer till världen, lämnar tidlöshet, överrumslighet och vandrar på jorden, detta sandkorn i universum. Han växer upp som en av oss. Han talar och lever för att visa att han är Guds son.
Men hur skall vi veta vem av alla profeter, religionsgrundare eller gudomliga mästare som verkligen bär Guds ansikte och talar hans ord? Den personen måste väl göra något som bara Gud kan. Som att skapa liv. Därför tror jag att Jesus från Nasaret är Gud som kommit till jorden. Buddha har inte uppstått, Muhammeds grav kan man besöka och Gandhi är också död. Men Jesus lever. Han som talade om sitt liv som vetekornet som behöver falla i jorden för att få nytt liv och ge nytt liv. Anar vi inte Gud, skaparen av liv, som verkar i Jesu uppståndelse?
Är det så, ja då har Gud tagit kontakt med oss mitt i historien genom Jesus från Nasaret. Han har berättat att Gud vill ha gemenskap med oss. Jesus har också visat på meningen med livet och målet för vår tillvaro. Vi kan läsa om detta historiska möte mellan Gud och människor i Bibeln. Guds ord i Bibeln kan vi sedan tillämpa på oss och vår omgivning och själva möta Gud genom dem. Så kan vi se på oss denna morgon, när vi finns här under träden vid sjön. I sin ändamålsenliga och vackra skapelse har Gud givit oss var och en en speciell plats. Vi får ta emot livet av honom också idag.
Det fungerar! Men Gud ser inte bara till att det fungerar rent biologiskt eller astronomiskt. Han vill att det skal fungera för oss på alla plan. Gud vill hjälpa oss bort från allt som hindrar livet, på alla områden, han vill befria oss från allt som bryter ner. Gud vet hur hans skapelse fungerar, han som har bruksanvisningen kan leda oss rätt och han vill hjälpa oss till det goda livet. För han älskar oss.
En som funnit denna trygghet och ledning i livet skriver så här:
Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Min hjälp kommer från Herren,
som har skapat himmel och jord.
[…]
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.
(ur Psaltaren 121)
Det fungerar igen! Träden grönskar, blommorna slår ut. Allt fungerar även denna vår. Det finns jord, vatten, luft. Temperaturen stiger, fotosyntesen sätter igång. Naturens kretslopp går vidare, och vi får leva mitt i den. Hade det varit lite annorlunda, hade det inte fungerat: om jordaxeln haft en annan lutning, om jorden varit närmare solen eller längre ifrån, om universums expansionshastighet varit en miljondel snabbare eller långsammare: vi hade inte levat, inte funnits till… Och man kan räkna upp många fler saker. Allt stämmer för att Du och jag skall leva och finnas här under träden vid Vättern denna morgon.
”Det är så man blir lite religiös.” – kan vissa säga när de betraktar naturen och inser hur allt fungerar och hur små marginaler allt hänger på. Ja, även vetenskapsmän kan få religiösa upplevelser, både när de tittar i mikroskop och i stjärnkikare. Linné lär ha sagt att han läste i Guds bilderbok, när han forskade i naturen. Själv tycker jag det är helt osannolikt att allt liv skulle ske av sig självt, utan orsak, utan mening. Det måste finnas en Gud; och inte vilken Gud som helst, utan en mycket mäktig och oändligt klok Gud som dessutom har sinne för skönhet. Och denne Gud verkar älska människan väldigt mycket – han tycks faktiskt ha skapat hela universum in i minsta atom för att vi skall kunna leva här på jorden. Konstigt, tycker vissa. Vilken slösande rikedom av kärlek, tänker jag.
Människor över hela jorden har i alla tider anat denne Gud och försökt få kontakt med Gud på olika sätt. Religioner, filosofier och andra vetenskaper har utvecklats utifrån denna längtan. Människan söker efter livets ursprung ofta vid gränserna för tillvaron: i urtidens fossillager eller i universums krökta rum.
Vad gör då Gud?! Om han ville ha kontakt med sin skapelse, människan, skulle han leka kurragömma i gränslandet av vår tillvaro? Knappast. Hur möter man människan enklast? Ansikte mot ansikte, i samtal, på hennes språk. Självklart är det så Gud gör. Både enkelt och ofattbart. Han kommer till världen, lämnar tidlöshet, överrumslighet och vandrar på jorden, detta sandkorn i universum. Han växer upp som en av oss. Han talar och lever för att visa att han är Guds son.
Men hur skall vi veta vem av alla profeter, religionsgrundare eller gudomliga mästare som verkligen bär Guds ansikte och talar hans ord? Den personen måste väl göra något som bara Gud kan. Som att skapa liv. Därför tror jag att Jesus från Nasaret är Gud som kommit till jorden. Buddha har inte uppstått, Muhammeds grav kan man besöka och Gandhi är också död. Men Jesus lever. Han som talade om sitt liv som vetekornet som behöver falla i jorden för att få nytt liv och ge nytt liv. Anar vi inte Gud, skaparen av liv, som verkar i Jesu uppståndelse?
Är det så, ja då har Gud tagit kontakt med oss mitt i historien genom Jesus från Nasaret. Han har berättat att Gud vill ha gemenskap med oss. Jesus har också visat på meningen med livet och målet för vår tillvaro. Vi kan läsa om detta historiska möte mellan Gud och människor i Bibeln. Guds ord i Bibeln kan vi sedan tillämpa på oss och vår omgivning och själva möta Gud genom dem. Så kan vi se på oss denna morgon, när vi finns här under träden vid sjön. I sin ändamålsenliga och vackra skapelse har Gud givit oss var och en en speciell plats. Vi får ta emot livet av honom också idag.
Det fungerar! Men Gud ser inte bara till att det fungerar rent biologiskt eller astronomiskt. Han vill att det skal fungera för oss på alla plan. Gud vill hjälpa oss bort från allt som hindrar livet, på alla områden, han vill befria oss från allt som bryter ner. Gud vet hur hans skapelse fungerar, han som har bruksanvisningen kan leda oss rätt och han vill hjälpa oss till det goda livet. För han älskar oss.
En som funnit denna trygghet och ledning i livet skriver så här:
Jag ser upp emot bergen:
varifrån skall jag få hjälp?
Min hjälp kommer från Herren,
som har skapat himmel och jord.
[…]
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt.
(ur Psaltaren 121)