Julens gåvor
Betraktelse vid julavslutning, Hjo folkhögskola i december 2011
Varför ger vi varandra julklappar egentligen? Är det för att högtiden ska bli ännu festligare, för att julfirarna ska bli gladare? Eller finns det nån djupare tanke med julklapparna? För att få klarhet kan man börja med att kolla upp varför det heter julklappar, och då får man reda på att folk förr i tiden i Sverige smög fram till varandras hus, klappade på dörren, kastade in presenten och sprang iväg för att inte bli upptäckt. Därav julklapp, Men det fanns även andra sätt att ge gåvor kring jul.
När man hade skolavslutning klädde någon ut sig till Nikolaus och lämnade gåvor till de elever som hade skött sig under terminen. Detta i sin tur går tillbaka på biskop Nikolaus som levde på 300-talet. Enligt legenden hjälpte han en fattig familj genom att obemärkt kasta in gyllene gåvor som hjälp genom deras fönster. Ursprunget för julklapparna går dock ännu längre tillbaka, ända till Betlehem. De första julklapparna gavs av de vise männen, som hade med sig gåvor till den nyfödde Jesus: guld, rökelse och myrra. Så ville de hylla den specielle person som de förstod hade kommit till världen.
Julklappar hör julen till, och det är en fin tradition. Men det är inte så enkelt. I vår kommersialiserade tid kan det verka som att det är en tävling att ge och få så många julklappar som möjligt. I genomsnitt spenderar vi i Sverige cirka 7000 kronor per person på klappar och mat vid jul. Samtidigt blir skillnaderna tydliga. För vissa blir också denna jul en påminnelse om de ekonomiska problemen. Detta gäller här i Sverige, och ännu mer ofta på andra platser runtom i Europa och världen. Därför är det viktigt att påminna sig om att julklapparna i sig inte är det viktiga vid jul. Det viktigaste är en gåva bakom alla klappar. "Den gåvan är av ett helt annat slag, än gåvor vi ger till varann var dag…" Julens stora gåva är Guds gåva till världen. Ängeln sade till herdarna, som vi hörde: "Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren." Gud ger sin son till världen för att han vill oss väl.
När någon skänker en gåva så blir det också fråga om mottagande. Vissa julklappar är lätta att ta emot, andra är svåra. Det beror både på själva presenten, på givarens attityd och mottagarens inställning. Ibland säger vi att det är tanken som räknas. Då gäller det att få reda på vilken tanke givaren har och hoppas att det inte är en baktanke. Det är nämligen inte roligt att få en present med ett krav bakom. "Åh nej, nu måste jag använda den här fula tröjan!" Hur är det med Guds stora gåva? Är det kravfyllt att ta emot den? Är tron på Jesusbarnet en religiös tvångströja? Änglarna säger att det är en frälsare som har fötts, till glädje för alla. Herdarna kan tro på budskapet och ge sig av in till Betlehem eller låta bli. Gud ger oss sin son utan baktanke, det är ett erbjudande om glädje och befrielse.
Det finns inget krav förbundet med Jesus. Guds gåva är gratis och kräver ingen motprestation, men Guds gåva kan påverka oss. När vi tar emot en present så får vi en relation till givaren. Vore det en julklapp som kastades in genom dörren så skulle man förstås bli nyfiken på vem det var som klappade på dörren. Så kan vi också fråga oss: vem är det som skänker sin egen son till mig? Ja, vad är det för en gud som avstår sin gudomlighet för att bli ett värnlöst litet barn och på det sättet ge sig själv som gåva till världen? När vi söker svaret på dessa frågor får vi alltså automatiskt en relation till givaren. Och det är också gåvans djupaste mening. Att vi ska upptäcka att den som klappade på dörren gjorde det av kärlek till oss. Gud gav sig själv för att han ville ha en relation så att han kunde visa sin kärlek.
Detta är poängen med jul och det är här julklapparna får sin djupare betydelse: som uttryck för kärlek. Julklappar är värdefulla i den mån som vi ger något av oss själva med dem. För julklappar är viktiga men ytliga uttryck för något ännu viktigare: vi är gåvor till varandra! Det är detta våra relationer bygger på. Inte att vi ständigt kräver saker av varandra, att vi utnyttjar varandra för egna syften. Nej, vi behöver tänka på hur vi är givna till varandra som gåvor. Visst har vi märkt detta under den gångna terminen som mynnade ut i gårdagens julspex. Tänk vad många tillfällen vi fick då vi berikade varandras liv!
Vi bär ju var och en på så mycket värdefullt genom att vara de personer vi är; med styrkor och svagheter, med begåvning, erfarenhet, tillgångar av olika slag, allt som vi fått för att också ge vidare och berika vår omgivning. Det är här julklapparna får sin naturliga plats. Då förstår vi också att julklapparnas värde inte kan mätas i kronor. Julen är en tid då vi har chans att stärka våra vänskapsband, när vi har en unik möjlighet att visa vår kärlek till våra närmaste. Detta gäller både rik och fattig. Och den som inte har stora ekonomiska möjligheter kanske har närmare till att tänka rätt, eftersom man inte kan gömma sig bakom dyra julklappar.
Julens stora gåva är att ge sig själv till andra. "Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Låt det bli ett tecken för oss också, precis som det blev för herdarna. Låt barnet i krubban få oss i rörelse så att också vi kan bli gåvor till glädje för vår omgivning. I juletid men också bortom alla julklappar och högtidligheter, också när vi möts till en vårtermin eller går vidare till nya sammanhang…
Varför ger vi varandra julklappar egentligen? Är det för att högtiden ska bli ännu festligare, för att julfirarna ska bli gladare? Eller finns det nån djupare tanke med julklapparna? För att få klarhet kan man börja med att kolla upp varför det heter julklappar, och då får man reda på att folk förr i tiden i Sverige smög fram till varandras hus, klappade på dörren, kastade in presenten och sprang iväg för att inte bli upptäckt. Därav julklapp, Men det fanns även andra sätt att ge gåvor kring jul.
När man hade skolavslutning klädde någon ut sig till Nikolaus och lämnade gåvor till de elever som hade skött sig under terminen. Detta i sin tur går tillbaka på biskop Nikolaus som levde på 300-talet. Enligt legenden hjälpte han en fattig familj genom att obemärkt kasta in gyllene gåvor som hjälp genom deras fönster. Ursprunget för julklapparna går dock ännu längre tillbaka, ända till Betlehem. De första julklapparna gavs av de vise männen, som hade med sig gåvor till den nyfödde Jesus: guld, rökelse och myrra. Så ville de hylla den specielle person som de förstod hade kommit till världen.
Julklappar hör julen till, och det är en fin tradition. Men det är inte så enkelt. I vår kommersialiserade tid kan det verka som att det är en tävling att ge och få så många julklappar som möjligt. I genomsnitt spenderar vi i Sverige cirka 7000 kronor per person på klappar och mat vid jul. Samtidigt blir skillnaderna tydliga. För vissa blir också denna jul en påminnelse om de ekonomiska problemen. Detta gäller här i Sverige, och ännu mer ofta på andra platser runtom i Europa och världen. Därför är det viktigt att påminna sig om att julklapparna i sig inte är det viktiga vid jul. Det viktigaste är en gåva bakom alla klappar. "Den gåvan är av ett helt annat slag, än gåvor vi ger till varann var dag…" Julens stora gåva är Guds gåva till världen. Ängeln sade till herdarna, som vi hörde: "Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren." Gud ger sin son till världen för att han vill oss väl.
När någon skänker en gåva så blir det också fråga om mottagande. Vissa julklappar är lätta att ta emot, andra är svåra. Det beror både på själva presenten, på givarens attityd och mottagarens inställning. Ibland säger vi att det är tanken som räknas. Då gäller det att få reda på vilken tanke givaren har och hoppas att det inte är en baktanke. Det är nämligen inte roligt att få en present med ett krav bakom. "Åh nej, nu måste jag använda den här fula tröjan!" Hur är det med Guds stora gåva? Är det kravfyllt att ta emot den? Är tron på Jesusbarnet en religiös tvångströja? Änglarna säger att det är en frälsare som har fötts, till glädje för alla. Herdarna kan tro på budskapet och ge sig av in till Betlehem eller låta bli. Gud ger oss sin son utan baktanke, det är ett erbjudande om glädje och befrielse.
Det finns inget krav förbundet med Jesus. Guds gåva är gratis och kräver ingen motprestation, men Guds gåva kan påverka oss. När vi tar emot en present så får vi en relation till givaren. Vore det en julklapp som kastades in genom dörren så skulle man förstås bli nyfiken på vem det var som klappade på dörren. Så kan vi också fråga oss: vem är det som skänker sin egen son till mig? Ja, vad är det för en gud som avstår sin gudomlighet för att bli ett värnlöst litet barn och på det sättet ge sig själv som gåva till världen? När vi söker svaret på dessa frågor får vi alltså automatiskt en relation till givaren. Och det är också gåvans djupaste mening. Att vi ska upptäcka att den som klappade på dörren gjorde det av kärlek till oss. Gud gav sig själv för att han ville ha en relation så att han kunde visa sin kärlek.
Detta är poängen med jul och det är här julklapparna får sin djupare betydelse: som uttryck för kärlek. Julklappar är värdefulla i den mån som vi ger något av oss själva med dem. För julklappar är viktiga men ytliga uttryck för något ännu viktigare: vi är gåvor till varandra! Det är detta våra relationer bygger på. Inte att vi ständigt kräver saker av varandra, att vi utnyttjar varandra för egna syften. Nej, vi behöver tänka på hur vi är givna till varandra som gåvor. Visst har vi märkt detta under den gångna terminen som mynnade ut i gårdagens julspex. Tänk vad många tillfällen vi fick då vi berikade varandras liv!
Vi bär ju var och en på så mycket värdefullt genom att vara de personer vi är; med styrkor och svagheter, med begåvning, erfarenhet, tillgångar av olika slag, allt som vi fått för att också ge vidare och berika vår omgivning. Det är här julklapparna får sin naturliga plats. Då förstår vi också att julklapparnas värde inte kan mätas i kronor. Julen är en tid då vi har chans att stärka våra vänskapsband, när vi har en unik möjlighet att visa vår kärlek till våra närmaste. Detta gäller både rik och fattig. Och den som inte har stora ekonomiska möjligheter kanske har närmare till att tänka rätt, eftersom man inte kan gömma sig bakom dyra julklappar.
Julens stora gåva är att ge sig själv till andra. "Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Låt det bli ett tecken för oss också, precis som det blev för herdarna. Låt barnet i krubban få oss i rörelse så att också vi kan bli gåvor till glädje för vår omgivning. I juletid men också bortom alla julklappar och högtidligheter, också när vi möts till en vårtermin eller går vidare till nya sammanhang…