När Egot tar examen
Betraktelse vid skolavslutning, Hjo folkhögskola i juni 2012
Dagens Nyheter har haft en artikel inför skolavslutningarna i år som heter "När Egot tar examen". Den handlar om attityder hos unga människor som utbildas i vårt land för att sedan komma ut i samhällslivet och arbeta.Ett stort problem för dessa personer och för samhället i stort är egoismen och den psykiska störning som följer av vår tids egoism som kallas narcissism. Man skriver "att vi lever i en tidsålder där det egna jaget är ett koncept som förpackas och marknadsförs som en vara." Skönhetsmedelstillverkaren L'Oréals slogan "Because I'm worth it" kan ses som en slogan för vår tid. Jag är värd det bästa. I centrum för unga människors samhällsliv och utbildningsmål står självförverkligande och varumärkesbyggande. Detta som ett svar på ett samhälle där individen ses som en "fri konsument i förhållande till det utbud som finns". Denna fokusering på sin egen konsumtion och det egna varumärket leder i sin tur till att ungdomar och unga vuxna mår allt sämre psykiskt, enligt undersökningar som Folkhälsoinstitutet gör årligen. Och vi kan tillägga att omgivningen inte heller mår bra av stora Egon, varken vänner, samhälle eller miljö mår bra, när egoismen råder. Det här är utmanande tankar för oss som nu avslutar vårt läsår. Var står vi, både som elever och lärare när det gäller dessa frågor, när vi blickar tillbaka på läsåret och framåt i tiden? Är vi en massa Egon som står här och tar examen, är andra människor bara till för att stärka vårt eget varumärke?
Låt mig berätta för er om en fransman som föddes för drygt hundra år sedan.Herr Bouffier som han hette blev änkeman tidigt och förlorade även sin son. Han sålde sin bondgård och flyttade till ett öde område nära Alperna, en dal där det knappt bodde några människor. Det var en karg och trist avfolkningsbygd. Herr Bouffier införskaffade en stor mängd ekollon och började långsamt och systematisk vandra omkring i dalen, göra små hål med sin vandringsstav och slänga ner ekollon efter ekollon. Åren gick, i världen pågick världshändelserna, medan Herr Bouffier fortsatte sina vandringar i dalen. När första världskriget var över började man se små trädplantor växa här och där. När andra världskriget var över och man skrev 1947 dog Herr Bouffier. Han hade hunnit se skogar växa upp i dalen och nu bodde det tusentals människor i detta vackra område, som också var rikt på djur- och fågelliv. Herr Bouffier hade kunnat bli bitter om han bara hade tänkt på sin egen sorgliga situation efter att ha blivit ensam, men i stället vände han sig utåt och bidrog till att göra denna jord till en vackrare plats för många, under flera generationer efter honom. Herr Bouffiers attityd är inte unik, den finns runtom i världen och i samhället där människor inte bara tänker på sig själva, utan ser sig själva i ett sammanhang, i en gemenskap med andra människor, och finner mening och glädje i att göra en insats för det gemensamma, för allas bästa. Jag tror och hoppas att ni har mött denna inställning också på vår folkhögskola, att det till och med är en del av vår folkhögskoleanda, en anda som ni kan bära med er framöver. För det är lätt att ryckas med i de dominerande trenderna: i konsumism, där mitt värde mäts i vad jag kan köpa, i individualism, där jaget står i centrum och allt och alla är till för att tjäna mig och applådera mig. Detta synsätt på livet leder inte bara till en psykisk störning hos enskilda människor, det leder till kris i samhället; jag tror att mycket av den ekonomiska kris som drabbar länder i Europa i våra dagar är ett resultat av detta ensidiga synsätt. Därför kan vi säga att Herr Bouffier och hans gelikar förändrar världen.
Vi på Hjo folkhögskola står i en viktig kamp för världens framtid. Vi behöver inte bara gilla läget. Det är bara döda fiskar som alltid simmar med strömmen. Vi står för människovärde, medmänsklighet, rättvisa och kärlek också när det kostar på. Vi vet att dessa saker är viktigast när det gäller lyckligt liv. Vi tror inte att det är omöjligt att förändra världen och vi vet att vi måste börja med oss själva. På vår folkhögskola har vi dessutom fått leva nära en dimension till: Gud. Och det kan sporra oss ännu mer. För visst ser många saker omöjliga ut att ändra på i denna värld. Men Jesus säger "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt." (Mark 10:27) Det kan vi lita på inför framtiden. Gud vill hjälpa oss i att leva och arbeta för det som är gott och rätt, att bevara hoppet också när det ser hopplöst ut. Martin Luther lär ha sagt: "Även om jag visste att världen går under i morgon, planterar jag mitt äppelträd idag." Vi är nu i Hjo stadspark under träd som planterats av människor långt före oss. Låt dem påminna oss om vårt uppdrag framöver: att plantera goda frön var vi än vandrar på vår livsväg, frön som kan växa och glädja människor och som gör vår jord till en något vackrare plats att bo på.
Dagens Nyheter har haft en artikel inför skolavslutningarna i år som heter "När Egot tar examen". Den handlar om attityder hos unga människor som utbildas i vårt land för att sedan komma ut i samhällslivet och arbeta.Ett stort problem för dessa personer och för samhället i stort är egoismen och den psykiska störning som följer av vår tids egoism som kallas narcissism. Man skriver "att vi lever i en tidsålder där det egna jaget är ett koncept som förpackas och marknadsförs som en vara." Skönhetsmedelstillverkaren L'Oréals slogan "Because I'm worth it" kan ses som en slogan för vår tid. Jag är värd det bästa. I centrum för unga människors samhällsliv och utbildningsmål står självförverkligande och varumärkesbyggande. Detta som ett svar på ett samhälle där individen ses som en "fri konsument i förhållande till det utbud som finns". Denna fokusering på sin egen konsumtion och det egna varumärket leder i sin tur till att ungdomar och unga vuxna mår allt sämre psykiskt, enligt undersökningar som Folkhälsoinstitutet gör årligen. Och vi kan tillägga att omgivningen inte heller mår bra av stora Egon, varken vänner, samhälle eller miljö mår bra, när egoismen råder. Det här är utmanande tankar för oss som nu avslutar vårt läsår. Var står vi, både som elever och lärare när det gäller dessa frågor, när vi blickar tillbaka på läsåret och framåt i tiden? Är vi en massa Egon som står här och tar examen, är andra människor bara till för att stärka vårt eget varumärke?
Låt mig berätta för er om en fransman som föddes för drygt hundra år sedan.Herr Bouffier som han hette blev änkeman tidigt och förlorade även sin son. Han sålde sin bondgård och flyttade till ett öde område nära Alperna, en dal där det knappt bodde några människor. Det var en karg och trist avfolkningsbygd. Herr Bouffier införskaffade en stor mängd ekollon och började långsamt och systematisk vandra omkring i dalen, göra små hål med sin vandringsstav och slänga ner ekollon efter ekollon. Åren gick, i världen pågick världshändelserna, medan Herr Bouffier fortsatte sina vandringar i dalen. När första världskriget var över började man se små trädplantor växa här och där. När andra världskriget var över och man skrev 1947 dog Herr Bouffier. Han hade hunnit se skogar växa upp i dalen och nu bodde det tusentals människor i detta vackra område, som också var rikt på djur- och fågelliv. Herr Bouffier hade kunnat bli bitter om han bara hade tänkt på sin egen sorgliga situation efter att ha blivit ensam, men i stället vände han sig utåt och bidrog till att göra denna jord till en vackrare plats för många, under flera generationer efter honom. Herr Bouffiers attityd är inte unik, den finns runtom i världen och i samhället där människor inte bara tänker på sig själva, utan ser sig själva i ett sammanhang, i en gemenskap med andra människor, och finner mening och glädje i att göra en insats för det gemensamma, för allas bästa. Jag tror och hoppas att ni har mött denna inställning också på vår folkhögskola, att det till och med är en del av vår folkhögskoleanda, en anda som ni kan bära med er framöver. För det är lätt att ryckas med i de dominerande trenderna: i konsumism, där mitt värde mäts i vad jag kan köpa, i individualism, där jaget står i centrum och allt och alla är till för att tjäna mig och applådera mig. Detta synsätt på livet leder inte bara till en psykisk störning hos enskilda människor, det leder till kris i samhället; jag tror att mycket av den ekonomiska kris som drabbar länder i Europa i våra dagar är ett resultat av detta ensidiga synsätt. Därför kan vi säga att Herr Bouffier och hans gelikar förändrar världen.
Vi på Hjo folkhögskola står i en viktig kamp för världens framtid. Vi behöver inte bara gilla läget. Det är bara döda fiskar som alltid simmar med strömmen. Vi står för människovärde, medmänsklighet, rättvisa och kärlek också när det kostar på. Vi vet att dessa saker är viktigast när det gäller lyckligt liv. Vi tror inte att det är omöjligt att förändra världen och vi vet att vi måste börja med oss själva. På vår folkhögskola har vi dessutom fått leva nära en dimension till: Gud. Och det kan sporra oss ännu mer. För visst ser många saker omöjliga ut att ändra på i denna värld. Men Jesus säger "För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt." (Mark 10:27) Det kan vi lita på inför framtiden. Gud vill hjälpa oss i att leva och arbeta för det som är gott och rätt, att bevara hoppet också när det ser hopplöst ut. Martin Luther lär ha sagt: "Även om jag visste att världen går under i morgon, planterar jag mitt äppelträd idag." Vi är nu i Hjo stadspark under träd som planterats av människor långt före oss. Låt dem påminna oss om vårt uppdrag framöver: att plantera goda frön var vi än vandrar på vår livsväg, frön som kan växa och glädja människor och som gör vår jord till en något vackrare plats att bo på.